2. Vad är en slagruta?

En traditionell slagruta är en Y-formad grenklyka, som hålls stadigt i händerna med en hand i vardera klykände, med mitten pekande framåt. Klykan "slår" sedan uppåt eller nedåt när man passerar över rinnande vatten. Detta är ungefär vad den genomsnittliga personen vet om slagrutan.

Hela fenomenet betraktas ofta som skrock eller magi. Det kanske inte är så konstigt heller, hur skulle en grenklyka av egen kraft kunna visa var det finns vatten?

2.1 Kroppen instrumentet

Numera vet man att det inte är slagrutan själv som slår, utan det är små rörelser i händerna och handlederna som får slagrutan, som ju hålles i ett instabilt läge, att slå. Det är alltså kroppen som är instrumentet, och slagrutan bara själva visaren.

Kroppen "vet" alltså på något sätt när man passerar t.ex. ett underjordiskt vattenflöde. Någonting i fältet ovanför vattenflödet måste skilja sig från omgivningen, eftersom slagrutan ger utslag just där.

Mätningar av elektricitet, magnetism och radioaktivitet ovanför vattenådror har dock inte visat på några skillnader gentemot omgivningen. Försök med bindel för ögonen, s.k. blindtest, har visat att visuella ledtrådar i terrängen inte påverkar slagrutepersonens utslag.

2.2 Jordstrålning

Vad är det då som framkallar reaktionen? Något slags fält som skiljer sig från omgivningen finns ju tydligen ovan vattenådern. Fält av denna karaktär har kommit att kallas för jordstrålningsfält. Jordstrålningen är alltså en för många "ny" slags energi, som än så länge inte kan mätas med andra instrument än människan själv.

Nerverna i kroppen känner av förändringar i jordstrålningen, som sedan framkallar de muskelrörelser som sätter slagrutan ur balans. Slagrutan balanseras nämligen med små rörelser i handlederna och händerna. Utslaget beror sedan på att rutgängaren inte kan balansera slagrutan längre. Muskelspänningen i armar och händer förändras så att slagrutan kommer ur läge. När spetsen på klykan rört en liten bit, tar den spänning som klykan hålles med över och den vrids "av sig själv". Att då försöka hålla emot går inte hur hårt man än håller.

Det är alltså rutgängaren själv som startar rörelsen i klykan då personen utsätts för en förändring av jordstrålningen. Dessa förändringar av den omgivande jordstrålningen registreras förstås, undermedvetet, även utan en slagruta i händerna. Man är då ett instrument utan visare, man har alltså inget konkret som visar att man förflyttat sig till ett jordstrålningsfält uppkommet av t.ex. en vattenåder.

2.3 Rätt sinnestillstånd

De undermedvetna signalerna skulle dock förbli just undermedvetna, vilket de ju normalt också förblir, om slagrutepersonen inte har rätt "sinnestillstånd".

Man börjar med en process som kallas programmering. Man ställer alltså in sig på att slagrutan ska ge utslag för något, i det här fallet jordstrålning.

Utan att koncentrera sig på vad som ska höjas från vad man undermedvetet registrerar, fås inget utslag. Slagrutepersonens sinnestillstånd under detektering av jordstrålning kan beskrivas som avslappnat men koncentrerat, där slagrutepersonen hela tiden tänker på vad slagrutan skall reagera på.

Det hela kan jämföras med om man letar efter något.

Först bestämmer man sig för vad man ska leta efter, vilket alltså kallas programmering i slagrutesammanhang. När man sedan söker, kan man ju utan att förflytta sig och koncentrera sig på vad som ska hittas, inte finna det eftersökta. Det hela gäller alltså också när man går med slagruta.

Det är framför allt det tidigare beskrivna sinnestillståndet som skiljer dem som kan gå med slagruta från dem som inte kan det. Tror man inte på att det går, så finns det naturligtvis en stor risk att man inte får något utslag heller. Det anses att runt 80-90 % av alla människor efter rätt träning kan lära det hela.

Intressant i sammanhanget är att ca. 80% av alla intryck en människa registrerar aldrig når medvetandet.

Sammanfattningsvis kan man säga, att när vi står över någon form av jordstrålning påverkas vårt psyke, vilket i sin tur påverkar spänningen i muskler och nerver.

2.4 Ordets härkomst

"Ruta" i ordet slagruta har sitt ursprung i det tyska ordet för densamma, "Wünschelrute". Det är ordet "Rute" man lånat, vilket betyder "spö". På svenska betyder alltså ordet slagruta "ett spö som slår".

Den engelska benämningen på slagrutan är "divining rod" eller "dowsing rod", och slagrutegängaren kallas "dowser" eller "diviner".

På norska kallas slagrutan för "önskekvist".

Dessa utländska benämningar på ordet antyder alla samma sak, nämligen att det har något med önskan, d.v.s. tanken, att göra. Mer om detta senare.